Av Ingegerd och Sven Zetterlund. En artikel hämtad från
Världsnaturfondens barn- och ungdomstidning Panda.

Tiotusentals gnuer har samlats på Mara-flodens strand. Det är en pressande hetta och djurens otåliga trampande får luften att fyllas av finkornigt damm. I floden väntar hungriga krokodiler på att den första gnun ska våga kasta sig ut i den strida strömmen för att simma över. Och i luften seglar mängder av gamar lika otåligt väntande...
  Vi har kommit till ett av jordens viltrikaste områden, Masai Mara för att vara med om ett skådespel som överträffar det mesta i naturen: Den stora gnuvandringen, eller migrationen som den kallas. Den går mellan nationalparken Serengeti i Tanzania och naturreservatet Masai Mara i Kenya.

Två miljoner djur
Varje år gör kanske två miljoner djur den ca 20 mil långa vandringen för att hitta färskt bete. De flesta är gnuer och zebror.
  I juli-augusti når de Masai Mara. Där har regnen under våren förvandlat savannen till en grön oas.
I september-oktober vänder de söderut igen. Då har gräset åter vuxit sig högt i Serengeti. Mellan de två stora områdena rinner Mara-floden. Det är hit de enorma hjordarna nu har nått på sin väg söderifrån.

Otålig väntan
En oavbruten ström av djur anländer till flodens strand. De trampar nervöst omkring och ingen vågar kasta sig i för att simma över. Då och då rusar några gnuer fram mot vattnet, tvärvänder och galopperar tillbaka. Kanske kommer de ihåg farorna från förra gången de korsade floden. I vattnet glider stora krokodiler omkring och väntar på sin chans att fylla magarna. Och i luften cirklar hundratals gamar.

Lätta byten
Timmarna går och hjorden av djur bara växer och växer. Så äntligen, efter fem timmar i den heta solen utan mat och vatten kastar sig de första gnuerna med ett språng ut i floden. Plötsligt övervinner alla sin fruktan och följer efter i långa rader.
  Floden är inte så djup men starka strömmar drar med sig djuren in bland klippskrevor och stenar. Där fastnar några och blir lätta byten för de stora nilkrokodilerna. Andra blir i paniken nertrampade och druknar.
  Under de dagar som gnuerna passerar floden äter krokodilerna så mycket kött att de sedan klarar sig resten av året.
  Det tar lång tid för krokodilens mage att smälta maten eftersom de sväljer utan att tugga. Men först sliter de sönder bytet i mindre delar.
  Timme efter timme fortsätter strömmen av djur att korsa Mara-floden och de allra flesta kommer lyckligt över.

Delar broderligt på betet
I långa led fortsätter de in över Masai Maras vidsträckta savanner; gnuer, zebror och Thomson-gaseller. Men också en hel del andra antiloper. Och de samsas väl om betet.
  Gnuer och zebror betar av det högre gräset. Det gör det lättare för de mindre antiloperna att komma åt det korta gräset närmast marken. Och när hjordarna så småningom återvänder till Serengeti är savannen helt avbetad. Den blir snabbt torr, brunbränd och dammig i den heta solen. Men snart faller regnen som får hela Masai Mara att bli grönt och frodigt igen.

Hotat paradis
Från början tillhörde det här landet ett folk som kallas massajer. Här byggde de sina byar och lät sina stora boskapshjordar beta på de oändliga slätterna. När en stor del av området blev nationalpark och naturreservat tvingades massajerna att flytta. De fick inte längre bo innanför de gränser man hade bestämt.
  Men Masai Mara och Serengeti är inte omgivna av några staket, utan gränserna finns bara på kartan. De vilda djuren vandrar därför också utanför parkernas gränser. Det ger massajerna stora problem eftersom de inte får ha betet till sin boskap ifred. De är också rädda för att gnuerna ska smitta boskapen med olika sjukdomar.
  Ett annat hot mot de vilda djuren är att befolkningen växer så snabbt. För att kunna mätta alla munnar måste man odla mat på allt större områden. Fälten med vete och andra grödor kryper ständigt närmare de vilda djurens marker.
  Mängder av antiloper, elefanter, vårtsvin och giraffer faller dessutom offer för tjuvjägare i jakten på kött. Tjuvskyttarna drar sig inte heller för att förgifta lejon, leoparder och hyenor för att göra sin olagliga jakt tryggare.

En tillgång för alla
Trots alla dystra rapporter från ett av jordens viltrikaste områden finns det också hopp.
  Det största hoppet kanske står till oss turister, vi som reser hit för att få uppleva allt det fantastiska i verkligheten. Våra besök ger länderna stora inkomster. Och om bara pengarna används på ett klokt sätt, ökar chansen för att området kan bevaras.
  Det behövs fler parkvakter för att stoppa tjuvjakten. Och det är viktigt att det också används pengar till att bygga skolor, förbättra sjukvården och hjälpa alla de som på olika sätt blir drabbade av de vilda djuren.
  Då får alla del av "kakan" och upptäcker vilken rikedom och tillgång det vilda djurlivet är.

Alla bilder och texter © Sven Zetterlund

Tiotusentals nervösa gnuer samlas på Mara-flodens strand



Också zebrorna är oroliga inför simturen över floden



I vattnet glider nilkrokodilerna runt och väntar på sin chans



Efter fem timmars otåligt trampande kastar sig de första gnuerna i floden



En oförsiktig gnukalv blir ett lätt offer



Under 2-3 månader är Masai Maras savanner fyllda av gnuer och zebror



Möte mellan det tama och vilda



Vackrast på savannen - leoparden!



En lejoninna bevakar sin nyfällda gnu



På grund av tjuvjakt finns idag bara nio noshörningar kvar i Masai Mara