Av Ingegerd och Sven Zetterlund. En artikel hämtad från
Världsnaturfondens barn- och ungdomstidning Panda.

Det är mitt i natten. Vi ligger i vårt tält och försöker sova. Utanför vid lägerelden sitter några massajer och håller vakt. Och de har spjuten redo så att de kan försvara oss om det skulle dyka upp något rovdjur. Ute på savannen ylar hyenorna och i fjärran ryter ett lejon för att markera sitt revir.
  Platsen är Masai Mara i Kenya, ett av jordens allra viltrikaste områden. Här lever också massajerna, och krigarna som vaktar oss kommer från små byar i närheten.
  En stor del av Kenyas befolkning bor i städer och lever ett liv som inte skiljer sig så mycket från vårt. Massajerna däremot lever till stor del som de alltid har gjort ­ med sina stora boskapshjordar mitt ute bland de vilda djuren.

"Good morning!"
­ viskar en röst utanför vårt tält. Det är massajen Kimemia som väcker oss strax före soluppgången. Idag ska vi besöka hans hemby, hans manyatta.
  Byn är omgiven av en tjock vall av taggiga buskar och innanför vallen ligger husen i en stor cirkel.
På den öppna platsen mitt i byn trängs boskapen som tillbringat natten här inne i tryggheten. Men nu är det dags att valla ut dem på bete. Det är männens uppgift. Och för att kunna försvara sin boskap mot lejon och andra rovdjur är de beväpnade med träklubbor och spjut.

Träning från tidig ålder
Redan i fyraårsåldern börjar små pojkar träna sig i att vakta. Till en början får de passa nyfödda kalvar och lamm som mest står stilla. När de blivit lite äldre vallar de flockar av får och getter. Men de håller sig alltid nära byn för att snabbt kunna hämta hjälp om det skulle behövas.
  Vi stiger in i ett av husen för att dricka te. Här luktar fränt av rök och kodynga men huset är varmt och ombonat. Det är kvinnorna som bygger husen. De bygger först en "iglo" av grenar som de flätar samman. Sedan fyller de hålen med vass och torrt gräs. Till sist täcker de både väggar och tak med ett tjockt lager kodynga som snabbt torkar och blir hård.
  Det finns inga fönster i huset, bara en glugg i väggen så att röken från eldstaden kan komma ut. Sovplatserna är gjorda av en ram av grenar och fyllda med väldoftande löv. Överst ligger tygskynken och kohudar att sova på. Dessutom finns ett litet bås för nyfödda kalvar, lamm och killingar här inne i huset.

Inte bara mjölk och kött
Förutom stora mängder sött te och majsgröt lever massajer av mjölk ­ färsk eller som yoghurt ­ och ibland äter de kött från får och getter. En ko eller en oxe slaktas däremot bara vid speciella högtider. Men djuren ger inte bara mat och material att bygga husen med. Hudarna blir rep, kläder och skor. Kohornen används som behållare och av klövarna gör de till exempel ringar. Massajerna tar ibland också blod från boskapen och blandar med mjölk till en näringsrik dryck. Den ges till kvinnor som fött barn eller någon som är sjuk.
  Både män och kvinnor bär smycken som kvinnorna tillverkar. De trär små, små glaspärlor på tunna ståltrådar till halsband, armringar och andra prydnader. De gör också hål i öronen, ett mindre upptill och ett större i öronloben. Med hjälp av träpluggar tänjer de sedan ut det nedre hålet. Ju större hål desto finare!
  Förr gjorde massajerna alla sina kläder av djurhudar. Idag bär de vackra, rödmönstrade tygskynken som syns på långt håll ute på savannen. Barnen däremot har oftast kläder som liknar våra och som de kan köpa av handelsmän.

Tungt vara kvinna
Massajflickorna får tidigt lära sig kvinnornas sysslor, som att mjölka och tillverka smycken. De hjälper också till att passa småsyskon och ibland familjens får och getter.
  Det är kvinnorna som har den mödosamma uppgiften att hämta vatten och samla ved. Och de kan få gå många kilometer för att hitta det de söker. De har inga vapen att försvara sig med, så de går oftast tillsammans och pratar och sjunger för att skrämma iväg de vilda djuren.

Försvarar byarna
Alla massajpojkar drömmer om att få bli krigare, moraner. Och för att bevisa att de är modiga nog, händer det att tonårspojkar med enkla spjut jagar bufflar och andra farliga djur.
  Moranernas uppgift är att försvara byarna mot rovdjur och inkräktare. De är också fria att vandra runt i massajlandet och hälsa på i varandras byar. Vart de kommer blir det fest med sång, dans och tävling om vem som kan hoppa högst.

Liv i förändring
Idag finns mellan 250.000 och 300.000 massajer i Kenya och Tanzania. Men deras områden krymper. Stora delar av det som en gång var massajland har blivit naturreservat. Och fälten med vete och majs breder ut sig för att ge mat åt den växande befolkningen.
  Allt fler massajbarn börjar nu skolan där de lär sig att läsa, skriva och räkna. De läser också geografi, historia och engelska, och de får lära sig mycket om naturen de lever i. Men tyvärr har många massajfamiljer ännu inte råd att låta sina barn gå i skolan.
  Det händer mycket i området runt Basecamp i Talek där vi bor. Här har man till exempel startat ett trädplanteringsprojekt för att förse byarna med ved till bränsle. Och utanför skolan har man byggt en stor cistern som samlar upp regnvatten.

Skickliga spårare
En annan stor förändring är att många massajer idag jobbar med turism. En del är vakter på tältcamper. Andra drar nytta av sin kunskap om naturen och jobbar som chaufförer och spårare åt turister. Ett bättre sällskap på en safari i Östafrika är svårt att tänka sig. Massajerna kan allt om det vilda och är dessutom ett mycket trevligt sällskap.
  Bäst av allt är att få följa med massajerna på en vandring till fots ut på savannen och möta de vilda djuren på deras egna villkor. Det är en upplevelse man inte får missa om man besöker deras land.
  Oleseri!
(betyder "hej då" på massajernas språk maa)

Alla bilder och texter © Sven Zetterlund

Massajer vid lägerelden med spjuten redo...



Kimemia vaktar sin boskap



Simeren tar sin uppgift att vakta ett lamm på största allvar



Memi sköter morgonbestyren inne i hyddan



Keta nere vid floden för att hämta ved



Massajerna är otroliga på att hoppa högt



Att få gå i skolan är långt ifrån alla förunnat



Young Moses blickar ut över savannen