Ett av jordens viltrikaste områden

Tiotusentals gnuer har samlats på Maraflodens strand. Det är en pressande hetta och djurens otåliga trampande får luften att fyllas av finkornigt damm. I floden väntar hungriga nilkrokodiler på att den första gnun ska våga kasta sig ut i den strida strömmen för att simma över och i luften seglar mängder av gamar lika otåligt väntande. Vi har kommit till ett av jordens viltrikaste områden, Masai Mara i Kenya, för att vara med om ett skådespel som överträffar det mesta i naturen – när ca 2 miljoner djur, främst gnuer och zebror, ska ta sig över Marafloden på sin årliga vandring till Serengeti i Tanzania.

Från början tillhörde det här området massajfolket. Här byggde de sina byar och lät sina stora boskapshjordar beta på de oändliga slätterna. När så Masai Mara blev nationalpark och Serengeti naturreservat tvingades massajerna att flytta. De fick inte längre bo innanför de gränser man hade bestämt. Men Masai Mara och Serengeti är inte omgivna av några staket, utan gränserna finns bara på kartan. De vilda djuren vandrar därför också utanför parkernas gränser. Det ger massajerna stora problem eftersom de inte får ha betet till sin boskap ifred. De är också rädda för att gnuerna ska smitta boskapen med olika sjukdomar.Ett annat hot mot de vilda djuren är att befolkningen växer så snabbt. För att kunna mätta alla munnar måste man odla på allt större områden. Fälten med vete och andra grödor kryper ständigt närmare de vilda djurens marker.

Många djur faller dessutom offer för tjuvjägare i jakten på t.ex. kött och elfenben och metoderna är grymma: Hjordar med elefanter skjuts ner med automatvapen från helikoptrar och vattendrag förgiftas med resultat att också antiloper, lejon, leoparder och många andra djur dör. Resultatet är förödande. Av jordens 1,5 miljon elefanter återstår idag ca 400 000. Av 100 000 geparder finns ca 7 000 kvar. Av 200 000 lejon återstår inte mer än 20 000 individer osv.

Trots alla dystra rapporter finns det också hopp. Det största hoppet står kanske till oss turister, vi som reser hit för att få uppleva allt det fantastiska i verkligheten. Våra besök ger länderna stora inkomster och om bara pengarna används på ett klokt sätt, ökar chansen för att området kan bevaras. Det behövs fler parkvakter för att stoppa tjuvjakten och det är viktigt att det också satsas pengar på att bygga skolor, förbättra sjukvården och hjälpa alla de som på olika sätt blir drabbade av de vilda djuren. Då får alla del av kakan och upptäcker vilken rikedom och tillgång det vilda djurlivet är.

Det pågår många framgångsrika projekt runt om i Afrika för att rädda de vilda djuren för kommande generationer. Ett fint exempel är det Världsnaturfonden gör i Selous nationalpark i Tanzania. Där dödades mellan åren 2010 och 2015 upp emot 10 000 elefanter om året. År 2015 startade WWF ett projekt där man vidareutbildade parkvarterna och försåg dem med nattkikare, drönare och andra hjälpmedel. Resultatet är imponerande – tjuvjakten på elefanter i parken har i stort sett har upphört.

Vi har besökt andra andra projekt som arbetar med stor framgång i bevarandearbetet, som Cheetah Conservation Fund i Namibia, KopeLions i Ngorongorokratern i Tanzania och ElephantVoices som i nuläget gör ett stort arbete i Gorongosa nationalpark i Mocambique. Det har blivit två egenproducerade filmer med titeln HOPE, om tron på en framtid för det vilda Afrika, filmer som vi kontinuerligt visar i vårt Afrikahus. I den senare medverkar också ikonen och schimpansforskaren dr. Jane Goodall. Hon är idag drygt 80 år gammal och reser jorden runt 300 dagar om året för att hålla föredrag om hur vi ska rädda schimpanserna och inte minst hur vi ska rädda vår planet för kommande generationer. Välkommen att se våra filmer i Afrikahuset!

Vi återvänder till Marafloden. I nio timmar väntar vi på att hjordarna av gnuer och zebror ska gå över, men när mörkret börjar falla tvingas vi återvända till vår camp. Men skam den som ger sig! Tidigt nästa morgon står vi åter på plats och antalet djur på stranden är om möjligt ännu fler. Trängseln är enorm och luften fylls av gnuernas brölande och zebrornas hesa skrik. Gång på gång går grupper av gnuer försiktigt ner mot vattnet, men när de enorma nilkrokodilerna sakta glider ner i vattnet och försvinner kommer gnuerna snabbt på andra tankar.

Så äntligen!

Efter ytterligare ett par timmars väntan, kastar sig den först gnun med ett språng ut i floden. Plötsligt övervinner alla sin fruktan och följer efter i långa rader. Starka strömmar drar med sig djuren in bland klippskrevor och fallna träd. Några fastnar och blir lätta byten för de stora nilkrokodilerna. Andra blir i paniken nertrampade och druknar, och de som tar sig över får stora problem att ta sig upp på den branta motsatta sidan. En kort paus och molnet av damm skringar sig för en stund.

Så kommer nästa våg av nervösa djur och nya möjligheter för krokodilerna. I fem timmar (!) varar det sanlösa skådespelet innan stranden på vår sida av floden ligger tom. Hjordarna av gnuer och zebror fortsätter sedan ner över Serengetis vidsträckta savann för att i februari föda sina kalvar i nationalparkens södra ände. I mitten på juli är de tillbaka vid Marafloden. Den här gången för att ta sig över i motsatt riktning, till Masai Mara där gräset vuxit sig högt och frodigt.

Av Ingegerd & Sven Zetterlund. En artikel hämtad från
Världsnaturfondens barn- och ungdomstidning Panda.

Besök vårt Afrikahus.